En datorförening när Internet finns överallt

Internet har blivit en naturlig del av vår vardag och nästan varenda pryl är på det ena eller andra viset uppkopplad mot nätet. Kommunikationen sker trådlöst för det mesta och vi skulle knappast klara oss flera timmar utan att pilla på mobilen eller annan teknisk utrustning. Varför skulle man då vara medlem i en datorförening?

Innan du fortsätter läsa vill jag skriva att detta är mina egna värderingar kring vad jag ser att man kan få ut av en datorförening 2014. Det finns därför fler åsikter och jag välkomnar dessa så vi kan bygga ett Orion 2.0.

Gemenskap med likasinnade

Vi hade rysligt roligt när man var ung och föreningen fick en stor del av dygnets timmar från många av oss. Idag är det många som är i en situation där livspusslet inte ger utrymme för att ägna flera timmar i veckan åt att sitta nere i en föreningslokal. Behovet av att träffa likasinnade finns fortfarande och här tycker jag att man har en god möjlighet att på regelbundna tillfällen träffas rent fysiskt. Genom att inte ha någon föreningslokal begränsar det inte träffar till en fysisk plats och jag ser framför mig att vi träffas där vi är utspridda över landet som t.ex.

– Boden
– Luleå
– Stockholm

Nätverkande

Det finns alla möjliga kompetens-, intresse- och affärsnätverk och jag är säker på att flera av dem som var med under Orions storhetstid under 90-talet byggt upp och deltagit i olika nätverk sedan dess. Det jag ser framför mig är att vi nu har möjlighet att sammanföra dessa nätverk och använda varandra och våra kontakter för att skapa nya möjligheter både på fritiden och i yrkeslivet. Vi kan genom kraften av våra samlade nätverk kanske hjälpa varandra och utöka nätverken med nya kontakter.

Gemensamma projekt

Det är alltid kul att göra något tillsammans och det finns alltid gott om idéer på projekt man kan ägna sig åt. Med vår blandade erfarenhet kan vi säkert hitta några spännande och intressanta projekt att jobba på gemensamt. Det kan vara allt från att dokumentera historien från Orion till att bygga någon form av programvara. Själv tycker jag det är kul att ha några hobbyprojekt att pyssla lite med där man har att göra med andra personer än man jobbar med om dagarna.

Sammanstrålning i ”hack”

Jag tänker mig inte ett storskaligt Arctic Hack med hundratals deltagare utan en lite större samling där vi träffas och ger möjlighet för dem som ännu inte hittat gemenskapen också hittar in i föreningen. Ett hack 2014 kan handla om att man hyr en konferenslokal, träffas och får lite tid att prata med varandra, utbyta erfarenheter och kanske se till att ordna med möjligheter till mat. (Inser att detta låter väldigt likt planerna vi hade inför det första AH 1991)

IT-miljö

En datorförening håller givetvis någon form av IT-miljö. Med alla möjligheter som finns idag så behöver det inte vara en egen miljö utan kan mycket väl vara en kombination av några molntjänster som gör att vi smidigt kan dela data med varandra. Den kanske viktigaste komponenten här är en möjlighet att ha möten online och därmed göra verksamheten möjlig på distans.

Mötesplatsen via Facebook, e-post, Instant Messaging, Twitter, Instagram, Skype och alla andra sätt att socialt umgås är något som vi är van att jobba med redan. Många har dock gjort aktiva val att inte finnas med på Facebook och därför vill jag hitta en bra lösning där vi kan hålla kontakten på ett enkelt sätt utan att det för den delen blir något betungande.

Ansträngning

Ta bort det jobbiga – lämna kvar det som är kul och ger något. I en modern förening är tillgången och styrkan medlemmarna och deras erfarenheter och vilja att hålla kontakten det viktigaste för att hålla ihop föreningen. Inga stora krävande arrangemang eller fysiska platser som ska underhållas, det får helt enkelt inte plats i vår vardag.

Arctic Hack I – 1991

Det hela började med en tanke om att föreningens medlemmar borde träffas och göra något storslaget och roligt tillsammans en gång per år. Arbetsnamnet blev ”Det stora höstmötet 1991” för att följa upp ett väldigt lyckat copyparty på Pärbackagården (det är ju preskriberat nu så då får man faktiskt skriva det), dock måste det i föreningens regi vara något som inte uppmuntrar till att kopiera program och spel av varandra.

Det fanns väl egentligen inte så mycket att gå på för att se hur ett sådant arrangemang skulle göras. Vi försökte hämta lite inspiration från den sammankomst som redan arrangerades i Motala som samlade hundratals besökare. Planeringen var mycket givande fastän vi egentligen inte riktigt visste hur stort eller litet det skulle bli och hur många som skulle komma.

Marknadföringen

En tuff puck var marknadsföringen. Att annonsera i tidningen var dyrt och därför annonserades det via utskick till medlemmarna som givetvis skedde med post och med reklam på medlemsdisketten. Vi satte upp anslag runt om i Boden i hopp om att det skulle dyka upp några deltagare. När planerna för marknadsföringen gjordes upp så behövdes ett mycket mer affischvänligt namn och då var det någon som kläckte idén med Arctic Hack hemma i soffan hos Ove.

Första hacket på Sandenskolan

Platsen var Sandenskolan som skulle vara där även Arctic Hack II arrangerades. Godis och dricka fick vi återförsälja via Gotthuset och hade möjlighet att lämna tillbaka det som inte gick att sälja. Vi visste ju inte om det skulle komma 10 eller 100 personer. Jag har för mig att vi fick ihop till cirka 30 deltagare som kom med datorer och allt. Det visade sig vara alldeles lagom många med tanke på arbetet att hålla alla nöjda och glada.

Att vara på Hack var något nytt för både arrangörer och deltagare. Här fanns workshops i flera olika ämnen. Det fanns även möjlighet att provspela ett spel, Sim City tror jag det var, på en enhet som Ove fixat dit via Commodore för att visa på framtidens möjligheter.

För många av oss blev det väldigt lite sömn och väldigt mycket datorknappande. Det skapades programkod och utbyttes programvara. Det gick imponerande volymer Coca Cola och godis. Maten gick man på Frasses för att äta. Frasse hade nämligen sponsrat med lotter som alla deltagare fick och dessa lotter inbringade några vinster för några lyckliga deltagare.

Lyckat resultat kräver uppföljare

Första arrangemanget gav blodad tand och det var absolut något vi skulle bygga vidare på och skulle köra två gånger per år. Oktober på hösten och maj på våren. Det visade sig att vi träffade in första snön varje år i flera år på raken.

Det vi också lärde oss var hur jobbigt det var att städa upp efter ett hack när man knappt sovit något. Förhoppningsvis växte vi med uppgifterna. Man behövde fler än en handfull personer för att orka med att arrangera en sådan här övning.

P.S. Vill du också dela med dig av föreningens historia eller kanske bara skriva om hur föreningens framtid ska bli? Hojta till så fixar jag en wordpressanvändare åt dig!

Första mötet 5:e januari 2014

Första mötet i föreningen där vi ska fastställa stadgarna och utse en styrelse är planerad till söndag den 5:e januari klockan 13.00. Frågan är om vi ska köra detta om ett fysiskt möte eller om vi ska använda den moderna tekniken för att köra ett webbmöte?

Förslag på plats: Opalen, Enter Galleria, Boden.

Jag kommer att posta förslag på stadgar de närmaste dagarna. Intresserade av en hedersvärd plats i styrelsen får gärna höra av sig till info@orionboden.se.

Det vi söker är:

– Ordförande
– Sekreterare
– Kassör
– Ledarmot
– Suppleant

Föreningen kommer att hålla möten på plats i Boden, men jag ser inget hinder i att hålla styrelsemöten via modern teknik i stället så man kan ha dessa på distans. Styrelsemöten beräknas till 2 gånger per år.

Förslag till STADGAR för föreningen.

Bläckstråleskrivarnas introduktion hos medlemmarna

Året var 1991. Att skriva ut på papper var något som var kopplat till halvdåliga utskrifter med svagt tryck och där det enda man kunde skriva ut var text av olika slag. Färgband tog snabbt slut och programmen som gjorde att man kunde skriva ut riktigt fint slet ännu mer på färgbanden. Så en dag kom en bläckstråleskrivare för konsumenter som alla bara måste ha…

Gick inte att prata i samma rum som man skrev ut

Mattrisskrivarna eller nålskrivarna som man ibland kallade dem också byggde på samma princip som skrivmaskinen. Det var i regel 9 nålar som satt tätt ihop för att stansa färg på pappret från ett färgband. Det fanns några olika lägen att skriva ut och de lät lika olika mycket.

  • Draftläge skrev svagt och användes för text, det gick relativt fort och lät lindrigt mycket. Här kunde man tydligt se prickarna. Detta var också mest ekonomiskt då färgbandet höll ganska bra.
  • Normalläget kunde man få något som är snygga utskrifter av text. I regel kunde man ändå se någon rand i textraderna där nålarna inte kunnat få färg på pappret.
  • Högkvalitetsläget gjorde att det gick extra mycket färg mot pappret och utskrifterna tog plågsamt lång tid. Detta använde man mycket sällan men gärna när det skulle bli fint. Skrivaren lät förfärligt och det gick inte att vistas i rummet. Dessutom blev pappret mer eller mindre skrynkligt av alla nålar som bankat på det så trots att utskriften var hygglig såg pappret förfärligt ut.

Det fanns även skrivare som var betydligt bättre som använde en ny teknik med 24 nålar. De var tystare, skrev snabbare och fanns till och med med möjlighet till färgutskrifter.

Bläckstrålen som alternativ

Bläckstråleskrivaren använde samma princip som matrisskrivaren men i stället för att hamra fast färg från ett färgband så sprutade den färg på pappret från nio små hål från en liten bläckpatron. Det kom en mycket smidig modell som snabbt blev populär tack vare sitt smidiga format och som många medlemmar i föreningen snabbt införskaffade.

Man använde ”traktorpapper” som alltså var skrivarpapper med en bortrivningsbar remsa med hål för att kunna mata pappret exakt in i skrivaren. Det gjorde att pappret gick rakt i skrivaren och man ändå fick hyggligt precision. För den som skrev ut text fanns även dessa papper med pyjamasränder, även om det hörde till den gamla tidens utskrifter av listor.

Utskrifterna blev riktigt imponerande för sin tid. Bläcket flöt liksom ut och fyllde igen bra så det inte blev ränder som med matrisskrivaren. Utskriften blev dessutom bra ända tills bläcket i patronen började ta slut.

Det var väl här problemen började. Bläckpatronerna tog snabbt slut och fattiga som de flesta av oss var så blev utskrifterna förvisso snygga, men rätt kostsamma så snart man skrev ut i annat än draftläge med svag text och pixliga bokstäver. Men varje problem ska ju finna sin lösning och efter en hel del klurande räknade vi ut att bläcket i patronerna fanns i en sorts gummiblåsa. Om man gjorde ett litet hål i baksidan av patronen gick det utmärkt att med en spruta fylla på denna med nytt bläck.

Själv besökte jag bokhandeln i Boden för att köpa bläck. Gjorde ett fynd tyckte jag, köpte en liter gammalt bläck som bokhandlaren hittade nere i källaren som av flaskan att döma tappats upp någon gång på 60-talet. Nåväl, 30 år gammalt bläck var inte så dumt för utskrifterna blev fina och blå.

Nästa problem uppstod när man lät skrivaren stå en dag eller två utan att användas. Då ville bläcket till att torka och man hade förbrukat sin patron.

Då fick man i stället lära sig att noga rengöra patronen efter varje gång. Vi började blanda lite olika lösningsmedel tillsammans med bläcket för att få både fina utskrifter och ett sätt som gjorde att hålen i patronen inte torkade igen. Till slut hittade vi rätt sorts bläck som förvisso var rätt mycket dyrare än flaskan jag inhandlat för några tior, men som gjorde att man kunde fylla på varje patron i alla fall 10-15 gånger innan den var förbrukad.

Teknikutvecklingen gick fort

Medan vi var några som flitigt pysslade på med våra skrivare för att få snygga utskrifter rörde sig världen och de fina 24-nålars matrisskrivarna verkade lockande tack vare att de var så enkla att sköta. Det tog heller inte länge förrän tillverka av bläckpatroner och skrivare insåg att folk räknat ut att dessa gick att fylla på. Snart införde man chip som gjorde påfyllning oanvändbar då patronen själv ansåg sig vara slut.

Snart fanns även bläckstråleskrivare i färg och då gick matrisskrivarna en säker död till mötes. Det dröjde inte länge förrän man kunde skriva ut på vanligt kopieringspapper och alltså inte längre behövde hålla på med traktormatningen.

Skrivaren i föreningens lokal

Föreningen hade en STAR LC10, en riktigt vass skrivare för sin tid. För några kronor kunde man göra utskrifter på skrivaren om man bara överlevde dess buller. Det var ett populärt sätt att skriva ut sina skolarbeten då alternativet var att skriva för hand eller på skrivmaskin.

Tyvärr blev denna stulen under mystiska omständigheter tillsammans med föreningens dator och sedan fick det bli en uppgraderas 24-nålars färgskrivare.

Bild: Image courtesy of boulemonademoon / FreeDigitalPhotos.net