Bläckstråleskrivarnas introduktion hos medlemmarna

Året var 1991. Att skriva ut på papper var något som var kopplat till halvdåliga utskrifter med svagt tryck och där det enda man kunde skriva ut var text av olika slag. Färgband tog snabbt slut och programmen som gjorde att man kunde skriva ut riktigt fint slet ännu mer på färgbanden. Så en dag kom en bläckstråleskrivare för konsumenter som alla bara måste ha…

Gick inte att prata i samma rum som man skrev ut

Mattrisskrivarna eller nålskrivarna som man ibland kallade dem också byggde på samma princip som skrivmaskinen. Det var i regel 9 nålar som satt tätt ihop för att stansa färg på pappret från ett färgband. Det fanns några olika lägen att skriva ut och de lät lika olika mycket.

  • Draftläge skrev svagt och användes för text, det gick relativt fort och lät lindrigt mycket. Här kunde man tydligt se prickarna. Detta var också mest ekonomiskt då färgbandet höll ganska bra.
  • Normalläget kunde man få något som är snygga utskrifter av text. I regel kunde man ändå se någon rand i textraderna där nålarna inte kunnat få färg på pappret.
  • Högkvalitetsläget gjorde att det gick extra mycket färg mot pappret och utskrifterna tog plågsamt lång tid. Detta använde man mycket sällan men gärna när det skulle bli fint. Skrivaren lät förfärligt och det gick inte att vistas i rummet. Dessutom blev pappret mer eller mindre skrynkligt av alla nålar som bankat på det så trots att utskriften var hygglig såg pappret förfärligt ut.

Det fanns även skrivare som var betydligt bättre som använde en ny teknik med 24 nålar. De var tystare, skrev snabbare och fanns till och med med möjlighet till färgutskrifter.

Bläckstrålen som alternativ

Bläckstråleskrivaren använde samma princip som matrisskrivaren men i stället för att hamra fast färg från ett färgband så sprutade den färg på pappret från nio små hål från en liten bläckpatron. Det kom en mycket smidig modell som snabbt blev populär tack vare sitt smidiga format och som många medlemmar i föreningen snabbt införskaffade.

Man använde ”traktorpapper” som alltså var skrivarpapper med en bortrivningsbar remsa med hål för att kunna mata pappret exakt in i skrivaren. Det gjorde att pappret gick rakt i skrivaren och man ändå fick hyggligt precision. För den som skrev ut text fanns även dessa papper med pyjamasränder, även om det hörde till den gamla tidens utskrifter av listor.

Utskrifterna blev riktigt imponerande för sin tid. Bläcket flöt liksom ut och fyllde igen bra så det inte blev ränder som med matrisskrivaren. Utskriften blev dessutom bra ända tills bläcket i patronen började ta slut.

Det var väl här problemen började. Bläckpatronerna tog snabbt slut och fattiga som de flesta av oss var så blev utskrifterna förvisso snygga, men rätt kostsamma så snart man skrev ut i annat än draftläge med svag text och pixliga bokstäver. Men varje problem ska ju finna sin lösning och efter en hel del klurande räknade vi ut att bläcket i patronerna fanns i en sorts gummiblåsa. Om man gjorde ett litet hål i baksidan av patronen gick det utmärkt att med en spruta fylla på denna med nytt bläck.

Själv besökte jag bokhandeln i Boden för att köpa bläck. Gjorde ett fynd tyckte jag, köpte en liter gammalt bläck som bokhandlaren hittade nere i källaren som av flaskan att döma tappats upp någon gång på 60-talet. Nåväl, 30 år gammalt bläck var inte så dumt för utskrifterna blev fina och blå.

Nästa problem uppstod när man lät skrivaren stå en dag eller två utan att användas. Då ville bläcket till att torka och man hade förbrukat sin patron.

Då fick man i stället lära sig att noga rengöra patronen efter varje gång. Vi började blanda lite olika lösningsmedel tillsammans med bläcket för att få både fina utskrifter och ett sätt som gjorde att hålen i patronen inte torkade igen. Till slut hittade vi rätt sorts bläck som förvisso var rätt mycket dyrare än flaskan jag inhandlat för några tior, men som gjorde att man kunde fylla på varje patron i alla fall 10-15 gånger innan den var förbrukad.

Teknikutvecklingen gick fort

Medan vi var några som flitigt pysslade på med våra skrivare för att få snygga utskrifter rörde sig världen och de fina 24-nålars matrisskrivarna verkade lockande tack vare att de var så enkla att sköta. Det tog heller inte länge förrän tillverka av bläckpatroner och skrivare insåg att folk räknat ut att dessa gick att fylla på. Snart införde man chip som gjorde påfyllning oanvändbar då patronen själv ansåg sig vara slut.

Snart fanns även bläckstråleskrivare i färg och då gick matrisskrivarna en säker död till mötes. Det dröjde inte länge förrän man kunde skriva ut på vanligt kopieringspapper och alltså inte längre behövde hålla på med traktormatningen.

Skrivaren i föreningens lokal

Föreningen hade en STAR LC10, en riktigt vass skrivare för sin tid. För några kronor kunde man göra utskrifter på skrivaren om man bara överlevde dess buller. Det var ett populärt sätt att skriva ut sina skolarbeten då alternativet var att skriva för hand eller på skrivmaskin.

Tyvärr blev denna stulen under mystiska omständigheter tillsammans med föreningens dator och sedan fick det bli en uppgraderas 24-nålars färgskrivare.

Bild: Image courtesy of boulemonademoon / FreeDigitalPhotos.net

Blev medlem i föreningen först 1990 när vi skaffat den första Amigadatorn. Fick möjligheten att vara med från den första egna lokalen och engagerade sig ordentligt i föreningen och dess styrelsearbete. Agerade sysop på datasystemen som vi använde. Arbetar nu som IT-konsult och har haft enorm nytta av det man lärde sig under sin aktiva tid i föreningen.

Blev medlem i föreningen först 1990 när vi skaffat den första Amigadatorn. Fick möjligheten att vara med från den första egna lokalen och engagerade sig ordentligt i föreningen och dess styrelsearbete. Agerade sysop på datasystemen som vi använde. Arbetar nu som IT-konsult och har haft enorm nytta av det man lärde sig under sin aktiva tid i föreningen.
2 comments
  1. Those where the times! Minns hur vi blev upphetsade över ett program som drog nytta av nötta färgband och som kunde göra bilder i mycker högre kvalitet än vad som egentligen var möjligt med en matrisskrivare. Programmet lade tunna gråtoner i lager på varandra, så ju mer utnött band desto bättre. Att det var total punishment på både papper och skrivare var rätt oviktigt 🙂

    Själv köpte jag commodores bläckskrivare till min Amiga 500 och avancerade därmed till 1337 haxxor… Många var de dokument jag skrev åt både mig själv och andra medan jag pluggade. Dokumenten skulle vara minst si och så många A4, och man kom faktiskt undan med att öka radavstånd och fontstorlek efter att skrivkrampen bestämt att jobbet var klart. Hade man dessutom ett gäng disketter med public domain clipart att spetsa med så hade man sitt MVG som i en liten ask 🙂

  2. ..och mina bläckpatroner sprutfyllde jag med landstingets EKG-bläck. Worked like a charm, men det tenderade att torka ihop i patronens utblåshål. Pro Write och EKG-bläck och du ägde världen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *