Arctic Hack 2 och 4 – programblad

Ibland gör man riktiga fynd när man letar i gamla lådor. Jag trodde att dessa två programblad var för evigt försvunna, men vid en liten rensning så dök de upp bland en massa annan intressant information från det tidiga 90-talet.

Arctic Hack 2 arrangerades i Boden och Arctic Hack 4 var ett samarbete med datorföreningen på universitetet i Luleå, LUDD.

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 17.37.55

arctic-hack-2-programblad

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 17.40.37

arctic-hack-4-programblad

PD-biblioteket

Det fanns en tid innan Internet var något som nästan alla hade tillgång till. Vid den tiden var det inte aktuellt att snabbt söka fram ett program och ladda hem det. Istället skickades disketter mellan varandra eller så hälsade man på hemma hos varandra för att kopiera det man ville ha. Public Domain (PD) disketter hade den fördelen att dessa var tillåtna att kopiera och spridas.

Vid hade vid föreningen ett PD bibliotek som bestod i ett växande antal disketter. En Amigadiskett rymde hela 880 kB vilket var lite mer än en PC DOS formatterad diskett som ”bara” rymde 720 kB. Att det sedan fanns HD disketter till DOS som rymde 1,44 MB var inget som vi stolta Amigaägare talade högt om 🙂

För att kopiera en diskett behövdes minst 2 diskettstationer. Vi hade en Amiga (Troligen en Amiga 500) med 4 diskettstationer, vilket var det maximala som gick att ha. Detta gjorde att man kunde skapa 3 kopior av originaldisketten vid ett och samma tillfälle. Problemet var dock att ibland fick man ett s.k. ”Read/Write” error på kopian, vilket naturligvis inte var så kul att upptäcka i efterhand.

För att minimera risken för detta använde vi oss av ett program som hette Turbo Backup. Jag ska i ärlighetens namn erkänna att någon Turbo avseende kopieringen var det sannerligen inte. En rolig egenskap med programmet var att ju fler diskenheter som man kopierade till vid samma tillfälle, desto längre tid tog programmet på sig att bli klart. Att kopiera en källdiskett med PD program till 3 kopior tog 170 sekunder (2,5 min). Vem vet, kanske var turbon ur funktion vid kopieringen :-). Fördelen var att även om kopieringen tog lång tid, hade man en fungerande kopia om programmet gett ok vid kopieringen. Nackdelen var att om ett spår på en av målenheterna misslyckades med verifieringen avbröts hela kopieringen oavsett om det gått bra för de övriga målenheterna.

En annan rolig detalj med PD Biblioteket var att alla disketterna var gröna till färgen. En 3,5″ diskett var som standard blå, men våra disketter var gröna. Anledningen var att minska risken för stöld, då ingen annan hade gröna disketter. Är dock inte helt säker på detta, men är det fel får någon som minns rätta mig.

Jag var under en tid ansvarig för PD biblioteket och det var en mycket rolig tid. Vi var många som hade ett gemensamt intresse för datorer och Amigan var verkligen en underbart rolig maskin att pyssla med.

Orion-evangelium enligt Warhead – UB2

Det där var en fet titel på ett blogginlägg får jag ju erkänna. Viss förklaring kan kanske behövas 🙂 De olika lärjungarna skrev ju memoarer kring sin boss, ni vet han den oäkte snickarsonen som tydligen ska ha födelsedag imorgon. Dessa memoarer kallas som ni vet ”evangelier”. Petrus evangelium etc.

Så detta är alltså Orion-evangelium enligt mig. Vad UB2 var för något ska jag påminna er om lite längre fram.

Jag blev förälskad i datorer ganska sent, i alla fall om man jämför med GUFF (som enligt uppgift lärde sig programmera C innan han slutat med blöjor). Det var under gymnasietiden i Boden som jag träffade ABC80. Det blev ett år på programmeringstekniska linjen på LUTH för att jag skulle förstå två saker – för det första att jag inte är någon coder och för det andra att datorer är världens bästa leksaker.

Yrkesmässigt så hamnade jag inom vården, hobbymässigt blev det teknik och datorer. Så, där satt jag i Boden, med min nyinköpta Amiga 500 och fann ett anslag om datorföreningen BUGA – Boden User Group of Amiga.

Vi snackar nu om 1986 eller något sådant. Hemdatorer hade faktiskt funnits under några år. Commodores Vic 20 hade ersatts av C64 och sedan kom lyxversionen av denna C128. Commodores Amiga var sista skriket – en drömmaskin med monstruös grafik, underbart ljud och ett operativsystem som kunde göra flera saker samtidigt. Det fanns också något som hette IBM-PC och så kallade IBM-kompatibler, men de var svindyra och på ren svenska aptråkiga. Man hade dom visst på kontor och sånt.

Och jag hade en Amiga 500. Med commodores äkta extraminne (en kloss man satte in i en lucka på undersidan), extra diskettstation och en nionålars matrisskrivare. Och ett färskt medlemsskap i BUGA. Beväpnad till tänderna således!

BUGA bildades av Ove Jansson, en liten trivsam militär som bara var en tvärhand hög. Vi hade ingen klubblokal utan höll till i HSB´s vaktmästares rastrum på Sveafältet för våra möten. En av vaktmästarna var medlem och hade nyckel. Så där satt vi på mötena, pratade framtidsplaner samtidigt som vi bläddrade i de Fibban och Lektyr som vaktmästarna plockat med sig från pappersinsamlingen.

Trots denna blygsamma start växte föreningen snabbt. Vi hade också möten hemma hos varandra, vid ett tillfälle höll jag i ett möte i mitt vardagsrum, tror att det handlade om ritprogrammet Deluxe Paint. Mitt vardagsrumsgolv var fullt med folk och efter att lektionen var slut plockades tomdisketterna fram och piratkopierandet började 🙂

Tio tomma 3,5-tumsdisketter kostade ca 250 spänn på Vidars Radio. Än så länge var det inte så många som hade investerat i hårdiskar.

Så småningom hade föreningen råd att ordna egen klubblokal (bakom Konsum Svea) som vi fyllde med donerade gammeldatorer (IBM-XT, 286:or och allt möjligt). Nu hade vi riktigt flyt, vi körde olika kurser, skruvade i maskiner, spelade.. Lokalen växte vi snabbt ur, och såvitt jag minns så hamnade vi sedan på kvarteret Humlan i källaren. Då vi växt ur även del lokalen blev det Sveafältet igen, i den största lokalen i samma huskomplex som Pizzeria TakeOff. Rätta mig gärna om jag har fel.

Amigorna fick hårddiskar, BUGA bytte namn till Orion, vi skaffade modem och kopplade upp oss mot BBSer. Namn som Quadbase, Irongate och Home in the Snow bringar mig fortfarande nostalgitårar.

Under en period flyttade jag till Övertorneå, där jag startade Orions systerförening Rigel CC. Även denna förening växte, vi fick egen lokal, kom i samlad tropp till Boden för att vara med på Arctic Hack (det första Rigel deltog på var på Sandenskolan) och ordnade också ett eget Hack i Övertorneå – Border ConnXXion – som många Orionmedlemmar också deltog på.

Jaja, så här kan jag fortsätta mala på utan ände, men tar paus här. Wall of texts gör ingen glad 🙂

PS. UB2 = Ulla-Bella 2 = vicesekreterare. Detta var min titel då jag satt med i Orions styrelse.

 

 

 

Bläckstråleskrivarnas introduktion hos medlemmarna

Året var 1991. Att skriva ut på papper var något som var kopplat till halvdåliga utskrifter med svagt tryck och där det enda man kunde skriva ut var text av olika slag. Färgband tog snabbt slut och programmen som gjorde att man kunde skriva ut riktigt fint slet ännu mer på färgbanden. Så en dag kom en bläckstråleskrivare för konsumenter som alla bara måste ha…

Gick inte att prata i samma rum som man skrev ut

Mattrisskrivarna eller nålskrivarna som man ibland kallade dem också byggde på samma princip som skrivmaskinen. Det var i regel 9 nålar som satt tätt ihop för att stansa färg på pappret från ett färgband. Det fanns några olika lägen att skriva ut och de lät lika olika mycket.

  • Draftläge skrev svagt och användes för text, det gick relativt fort och lät lindrigt mycket. Här kunde man tydligt se prickarna. Detta var också mest ekonomiskt då färgbandet höll ganska bra.
  • Normalläget kunde man få något som är snygga utskrifter av text. I regel kunde man ändå se någon rand i textraderna där nålarna inte kunnat få färg på pappret.
  • Högkvalitetsläget gjorde att det gick extra mycket färg mot pappret och utskrifterna tog plågsamt lång tid. Detta använde man mycket sällan men gärna när det skulle bli fint. Skrivaren lät förfärligt och det gick inte att vistas i rummet. Dessutom blev pappret mer eller mindre skrynkligt av alla nålar som bankat på det så trots att utskriften var hygglig såg pappret förfärligt ut.

Det fanns även skrivare som var betydligt bättre som använde en ny teknik med 24 nålar. De var tystare, skrev snabbare och fanns till och med med möjlighet till färgutskrifter.

Bläckstrålen som alternativ

Bläckstråleskrivaren använde samma princip som matrisskrivaren men i stället för att hamra fast färg från ett färgband så sprutade den färg på pappret från nio små hål från en liten bläckpatron. Det kom en mycket smidig modell som snabbt blev populär tack vare sitt smidiga format och som många medlemmar i föreningen snabbt införskaffade.

Man använde ”traktorpapper” som alltså var skrivarpapper med en bortrivningsbar remsa med hål för att kunna mata pappret exakt in i skrivaren. Det gjorde att pappret gick rakt i skrivaren och man ändå fick hyggligt precision. För den som skrev ut text fanns även dessa papper med pyjamasränder, även om det hörde till den gamla tidens utskrifter av listor.

Utskrifterna blev riktigt imponerande för sin tid. Bläcket flöt liksom ut och fyllde igen bra så det inte blev ränder som med matrisskrivaren. Utskriften blev dessutom bra ända tills bläcket i patronen började ta slut.

Det var väl här problemen började. Bläckpatronerna tog snabbt slut och fattiga som de flesta av oss var så blev utskrifterna förvisso snygga, men rätt kostsamma så snart man skrev ut i annat än draftläge med svag text och pixliga bokstäver. Men varje problem ska ju finna sin lösning och efter en hel del klurande räknade vi ut att bläcket i patronerna fanns i en sorts gummiblåsa. Om man gjorde ett litet hål i baksidan av patronen gick det utmärkt att med en spruta fylla på denna med nytt bläck.

Själv besökte jag bokhandeln i Boden för att köpa bläck. Gjorde ett fynd tyckte jag, köpte en liter gammalt bläck som bokhandlaren hittade nere i källaren som av flaskan att döma tappats upp någon gång på 60-talet. Nåväl, 30 år gammalt bläck var inte så dumt för utskrifterna blev fina och blå.

Nästa problem uppstod när man lät skrivaren stå en dag eller två utan att användas. Då ville bläcket till att torka och man hade förbrukat sin patron.

Då fick man i stället lära sig att noga rengöra patronen efter varje gång. Vi började blanda lite olika lösningsmedel tillsammans med bläcket för att få både fina utskrifter och ett sätt som gjorde att hålen i patronen inte torkade igen. Till slut hittade vi rätt sorts bläck som förvisso var rätt mycket dyrare än flaskan jag inhandlat för några tior, men som gjorde att man kunde fylla på varje patron i alla fall 10-15 gånger innan den var förbrukad.

Teknikutvecklingen gick fort

Medan vi var några som flitigt pysslade på med våra skrivare för att få snygga utskrifter rörde sig världen och de fina 24-nålars matrisskrivarna verkade lockande tack vare att de var så enkla att sköta. Det tog heller inte länge förrän tillverka av bläckpatroner och skrivare insåg att folk räknat ut att dessa gick att fylla på. Snart införde man chip som gjorde påfyllning oanvändbar då patronen själv ansåg sig vara slut.

Snart fanns även bläckstråleskrivare i färg och då gick matrisskrivarna en säker död till mötes. Det dröjde inte länge förrän man kunde skriva ut på vanligt kopieringspapper och alltså inte längre behövde hålla på med traktormatningen.

Skrivaren i föreningens lokal

Föreningen hade en STAR LC10, en riktigt vass skrivare för sin tid. För några kronor kunde man göra utskrifter på skrivaren om man bara överlevde dess buller. Det var ett populärt sätt att skriva ut sina skolarbeten då alternativet var att skriva för hand eller på skrivmaskin.

Tyvärr blev denna stulen under mystiska omständigheter tillsammans med föreningens dator och sedan fick det bli en uppgraderas 24-nålars färgskrivare.

Bild: Image courtesy of boulemonademoon / FreeDigitalPhotos.net

Tre måsten i lokalen 1995

Bärbara datorer var inte direkt i ropet 1995 och många valde då att göra sig besväret att ta med sig sin hyggligt stationära dator i stället. Risken för stöld var minimerad eftersom det praktiskt taget var folk i lokalen hela tiden.

1. T-kors och terminering

Vi låg förvisso i framkanten så långt man nu gör med så prisvärd utrustning som möjligt, så ett nätverk med koaxialkabel var självklart något vi hade i lokalen. För att ansluta sig behövde man en kabelstump, ett T-kors och för säkerhets skull en terminering om någon mot förmodan skulle råkat packa ner den när de kopplade loss sin dator och tog hem den.

2. En par kronor för att handla för i kiosken

Under de tidigare åren var kiosken helt öppen och vem som helst kunde handla bara genom att lägga pengar i kassaskrinet och köpa vadhelst som behövdes för att man skulle orka vidare. Det gick nog osannolikt mycket godis där alla veckans dagar och konstigt nog verkar det gått bra för oss som var där ändå. Priserna var helt klart attraktiva jämfört med att gå ner på någon av de lokala kioskerna. Vissa föräldrar handlade till och med lördagsgodiset till syskonen nere på Orion.

3. Registering av närvaron

Då vi var beroende av bidrag till den ständigt pågående verksamheten behövdes hela tiden listor med närvarorapporter. Denna hantering gjorde man på en terminal där man stämplade in och ut. Vissa perioder tyckte vi det var lite kul att ta ut statistik på månadens besökare som hade flest timmar, men eftersom topplistan oftast bestod av samma personer så slutade vi med det också. Det där med personuppgiftslagen vet jag inte riktigt om vi pallat med då, men som tur är kom den först långt senare.