Bärbara datorer var inte direkt i ropet 1995 och många valde då att göra sig besväret att ta med sig sin hyggligt stationära dator i stället. Risken för stöld var minimerad eftersom det praktiskt taget var folk i lokalen hela tiden.
1. T-kors och terminering
Vi låg förvisso i framkanten så långt man nu gör med så prisvärd utrustning som möjligt, så ett nätverk med koaxialkabel var självklart något vi hade i lokalen. För att ansluta sig behövde man en kabelstump, ett T-kors och för säkerhets skull en terminering om någon mot förmodan skulle råkat packa ner den när de kopplade loss sin dator och tog hem den.
2. En par kronor för att handla för i kiosken
Under de tidigare åren var kiosken helt öppen och vem som helst kunde handla bara genom att lägga pengar i kassaskrinet och köpa vadhelst som behövdes för att man skulle orka vidare. Det gick nog osannolikt mycket godis där alla veckans dagar och konstigt nog verkar det gått bra för oss som var där ändå. Priserna var helt klart attraktiva jämfört med att gå ner på någon av de lokala kioskerna. Vissa föräldrar handlade till och med lördagsgodiset till syskonen nere på Orion.
3. Registering av närvaron
Då vi var beroende av bidrag till den ständigt pågående verksamheten behövdes hela tiden listor med närvarorapporter. Denna hantering gjorde man på en terminal där man stämplade in och ut. Vissa perioder tyckte vi det var lite kul att ta ut statistik på månadens besökare som hade flest timmar, men eftersom topplistan oftast bestod av samma personer så slutade vi med det också. Det där med personuppgiftslagen vet jag inte riktigt om vi pallat med då, men som tur är kom den först långt senare.