Det fanns en tid innan Internet var något som nästan alla hade tillgång till. Vid den tiden var det inte aktuellt att snabbt söka fram ett program och ladda hem det. Istället skickades disketter mellan varandra eller så hälsade man på hemma hos varandra för att kopiera det man ville ha. Public Domain (PD) disketter hade den fördelen att dessa var tillåtna att kopiera och spridas.
Vid hade vid föreningen ett PD bibliotek som bestod i ett växande antal disketter. En Amigadiskett rymde hela 880 kB vilket var lite mer än en PC DOS formatterad diskett som “bara” rymde 720 kB. Att det sedan fanns HD disketter till DOS som rymde 1,44 MB var inget som vi stolta Amigaägare talade högt om 🙂
För att kopiera en diskett behövdes minst 2 diskettstationer. Vi hade en Amiga (Troligen en Amiga 500) med 4 diskettstationer, vilket var det maximala som gick att ha. Detta gjorde att man kunde skapa 3 kopior av originaldisketten vid ett och samma tillfälle. Problemet var dock att ibland fick man ett s.k. “Read/Write” error på kopian, vilket naturligvis inte var så kul att upptäcka i efterhand.
För att minimera risken för detta använde vi oss av ett program som hette Turbo Backup. Jag ska i ärlighetens namn erkänna att någon Turbo avseende kopieringen var det sannerligen inte. En rolig egenskap med programmet var att ju fler diskenheter som man kopierade till vid samma tillfälle, desto längre tid tog programmet på sig att bli klart. Att kopiera en källdiskett med PD program till 3 kopior tog 170 sekunder (2,5 min). Vem vet, kanske var turbon ur funktion vid kopieringen :-). Fördelen var att även om kopieringen tog lång tid, hade man en fungerande kopia om programmet gett ok vid kopieringen. Nackdelen var att om ett spår på en av målenheterna misslyckades med verifieringen avbröts hela kopieringen oavsett om det gått bra för de övriga målenheterna.
En annan rolig detalj med PD Biblioteket var att alla disketterna var gröna till färgen. En 3,5″ diskett var som standard blå, men våra disketter var gröna. Anledningen var att minska risken för stöld, då ingen annan hade gröna disketter. Är dock inte helt säker på detta, men är det fel får någon som minns rätta mig.
Jag var under en tid ansvarig för PD biblioteket och det var en mycket rolig tid. Vi var många som hade ett gemensamt intresse för datorer och Amigan var verkligen en underbart rolig maskin att pyssla med.
Mikael Hedman
Var med då föreningen B.U.G.A (Boden User Group of Amiga) bildades den 29 juni 1989. Lärde mig väldigt mycket om datorer under tiden med Amiga och hade även väldigt roligt. Intresset för datorer väcktes i början av 1984 då jag fick möjlighet att välja Data som Fria Aktiviteter vid Korpenskolan i Boden. Utbildningen skedde vid TBV och datorerna hette ABC800. När jag började gymnasiet vid Björknässkolan i Boden fanns det en datasal med ABC806. Dessa hade även färggrafik, vilket gjorde det ännu roligare att hålla på med dem. Vi var ett gäng som satt i datasalen från fredag lunch och fram till kl 21 på kvällen, då vaktmästaren kom och skulle låsa. Vi varken åt eller drack något, för vi var fullt upptagna av att koda egna Basic program. Dessutom hade vi enormt roligt ihop. Det dröjde dock fram till 1987 innan jag köpe mig min första egna dator, en Commodore 128. Därefter blev det Amiga för att så småningom gå över till PC med Windows. PC använder jag mig av fortfarande, men Windows har i hemmet ersatts av Ubuntu.
